Thursday, October 6, 2016

Welcome to Sweden, landet som gillar paradoxer - Jante, prestigelöshet och att vara den man är

Förra veckan pratade jag med flera nya bekanta som bor i Göteborg med omnejd som inte är födda i Sverige. Jag gick också på ett event för expats på Västsvenska handelskammaren.

Frågor som kom upp var:

”Hur definierar man prestigelös?”

“Jag har lärt mig att det är det för mycket att visa att man har en doktorsexamen och att man ska helst dölja det på CVt när man söker jobb i Sverige, stämmer det?”

"Jantelagen? Vad är det?”

Låt mig börja med det inrotade fenomenet Jantelagen. Det är lätt att säga ”skit i Jante” och pusha på för att alla ska sticka ut och vara unika. Men om man befinner sig i andra änden av skalan och verkligen sticker ut på grund av ett handikapp, bakgrund, utseende eller någon neuropsykiatrisk diagnos, då vill man inget annat än att passa in. Det är ett riktigt lyx-problem att en del tycker att dom sticker ut när det dom gör är att klä sig lite annorlunda, lyssnar på musik som inte ligger på svenska topplistan och äter en ny trendig diet.

I hela världen är att man blir trött på egoistiska skrytmånsar som bara gillar sig själva och aldrig ger cred till andra. Det håller kanske ett tag, men sen blir det tjatigt.

Givetvis ska man kunna berätta om sina prestationer på ett positivt sätt under en intervju eller våga vara lite kaxig när man får ett nytt uppdrag på jobbet. Om man har svårt att sälja sig själv på en intervju så får man gå och träna sig på hur man ska göra. Jag brukade vara sjukt dålig när jag var på intervjuer, som tur var så hjälpte en kompis, som har lätt för att vara lite kaxig, mig med att förbättra mina svar. Efter det så har jag haft flyt och flax och varit mycket bättre på att sälja in mig själv.

Ryktet säger att amerikaner automatiskt har mer självförtroende bara för att dom är från USA. Det är sant i vissa fall, men jag har träffat på en hel del amerikaner som har samma självförtroende problem som svenskar. Kanske är det lite mer komplicerat att tro på sig själv än att bara skylla på Jante?

Som Londonsvensk med ett globalt nätverk så har jag stött på människor från olika länder som säger precis likadant, att dom är trötta på att alla måste passa in och alla outtalade regler som finns i deras hemland. Jante finns överallt i olika skepnader.

Jag har en teori om att genomsnittspersonen som bor i London är mer extrovert och har ett öppet sinne och naturlig nyfiken på allt möjligt. Kanske är det därför många trivs i London? När man bor där så måste man träna upp sin förmåga att förstå och komma överens med alla olika nationaliteter. Det är inte alltid lätt, men med en aning mer empati så går det.

Måste oxå säga att London skiljer sig en hel del från resten av Storbritannien, och jag hörde ofta om ’the tall poppy syndrome’ den engelska Jantelagen, från bekanta som bodde utanför London.

En kompis i Stockholm, som minglar mycket med experter och personer som syns och hörs i media, berättade att Jante tillämpas sällan i dom grupperna hon umgås. Många hävdar sig själva i tid och otid, och har tvättat bort alla spår av att du ska passa in.

Det där med att visa upp sin fina examen eller inte beror ju på kontext. Det finns många svenskar som samlat akademiska poäng på hög och uppskattar allt teoretiskt. Sen så finns det en hel del som bara ger hög status till folk som jobbar med händerna. Alltså svaret är ’det beror på’.

För att göra det hela lite jobbigare att förstå, är att det ger hög prestige i att vara prestigelös och låtsats att man inte bryr sig så mycket, samtidigt som man ska veta hur man ska sälja sig själv, vara stolt över det man gjort, utan att reta för många.

Swedish confusion, och konsten att göra allt helt lagom.

Tack och hej leverpastej.


Svaret till alla som är trötta på Jantelagen.




No comments:

Post a Comment