Thursday, October 13, 2016

Debattsvar: "Vett och etikett för nyfikna svenskar i ett mångkulturellt Sverige" - Man måste ju kunna fråga var någon kommer ifrån


Jag läste artikeln "Vett och etikett för nyfikna svenskar i ett mångkulturellt Sverige" skriven av Lejla Hastor i ETC.se när den dök upp i mitt Facebook-flöde. Den handlar om att nyfikna svenskar inte ska fråga var någon kommer ifrån om man misstänker att personen kommer från ett annat land. Helt fel tycker jag. Här är mina tankar.

Under mina år i London har jag sett på mig själv som en "Londoner", en global medborgare i en multinationell stad.

Jag har aldrig känt mig så svensk som mina första år i London. Efter ett tag så kände jag att jag smälte in i den stora massan av hundratals nationaliteter. Jag blev en global medborgare, och stolt över att vara svensk.

När jag träffar nya människor så är det naturligt att jag kollar upp vem dom är, var dom kommer ifrån och lite annat. Ibland är jag väldigt nyfiken, ibland fokuserad på annat. Vad man pratar om beror på situationen, var man är, och om man har gemensamma bekanta. Vissa är väldigt öppna med allt, delar det mest privata. Andra är som musslor och vill inte säga något alls.

Att fråga var någon är ifrån och berätta att jag är svensk har varit en helt naturlig del i de flesta konversationer jag har haft när jag bott i London eller varit på resande fot.

Att säga att man är svensk har sina för och nackdelar. Vi har ju ett rykte om oss att alla är blonda och totalt hämningslösa när det gäller sex. Den femtio-elfte gången en man ger dig kåta blicken så fort du säger att du är svensk känns ju sådär.

Det har också hänt alltför många gånger att intelligenta och väl beresta människor har frågat om jag "är en riktig svensk", för jag är ju inte blond. Yes, det hände hela tiden.

I mina jobb så har jag träffat en hel del som har varit i Sverige på business, och ofta har dom varit i min hemstad Göteborg. Att ha Sverige som gemensam nämnare både hjälper och stjälper. I vissa konversationer så flyter samtalet bättre, och i andra inte, en del snöar helt in på att man är svensk och kommer inte på något annat att prata om. Det beror helt på personen, situationen och andra saker runt omkring. Hur hög social kompetens man har beror på dagsformen, situationen - om man ska jobba ihop så är det intressant att veta lite om deras bakgrund, och hur nyfiken den andra personen är och hur öppna dom är. Det beror på båda parterna.

Har personen man pratat med aldrig varit utanför sin stad och har förutfattade meningar om allt främmande så känns det ganska fort. Man blir definerad som ailien och samtalet går trögt.

En period så svarade jag alltid att jag var från London när någon frågade varifrån jag var. Jag var ju en "Londoner", och det kunde ingen ta ifrån mig. En kvinna som jag umgicks med på en konferens tyckte att det var superlöjligt att jag sa det först, och tycke prompt att jag skulle säga Sverige först och sen att jag bodde i London.

Om jag gjorde en presentation inför en större publik så presenterade jag mig själv som en "Swedish Londoner".  Det kändes väldigt bra, och vi var ofta flera från olika nationaliteter som såg på oss själva på samma sätt. Om en talare inte säger var ifrån dom kommer så sitter hälften av publiken och fundrar på var dom har sitt ursprung. Min taktik var att berätta det så fort som möjligt, och sen gå vidare.

I London så pratar man om sin "ethnical background" och det är ingen stor deal. Alla har en historia och familj. Många Britter är finkänsliga, och att säga klumpiga kommentarer om någons bakgrund är en stor ”no-no”.

Att undvika att fråga var någon kommer från skulle kännas konstigt. Det behöver inte vara fråga nummer ett, men efter tag in i samtalet så kommer det ju upp.

Alla som bor i ett annat land än där dom föddes och växte upp bär ju sitt hemland i sitt hjärta. Alla traditioner och erfarenheter är ju del av vem man är.




No comments:

Post a Comment