Thursday, October 13, 2016

Debattsvar: "Vett och etikett för nyfikna svenskar i ett mångkulturellt Sverige" - Man måste ju kunna fråga var någon kommer ifrån


Jag läste artikeln "Vett och etikett för nyfikna svenskar i ett mångkulturellt Sverige" skriven av Lejla Hastor i ETC.se när den dök upp i mitt Facebook-flöde. Den handlar om att nyfikna svenskar inte ska fråga var någon kommer ifrån om man misstänker att personen kommer från ett annat land. Helt fel tycker jag. Här är mina tankar.

Under mina år i London har jag sett på mig själv som en "Londoner", en global medborgare i en multinationell stad.

Jag har aldrig känt mig så svensk som mina första år i London. Efter ett tag så kände jag att jag smälte in i den stora massan av hundratals nationaliteter. Jag blev en global medborgare, och stolt över att vara svensk.

När jag träffar nya människor så är det naturligt att jag kollar upp vem dom är, var dom kommer ifrån och lite annat. Ibland är jag väldigt nyfiken, ibland fokuserad på annat. Vad man pratar om beror på situationen, var man är, och om man har gemensamma bekanta. Vissa är väldigt öppna med allt, delar det mest privata. Andra är som musslor och vill inte säga något alls.

Att fråga var någon är ifrån och berätta att jag är svensk har varit en helt naturlig del i de flesta konversationer jag har haft när jag bott i London eller varit på resande fot.

Att säga att man är svensk har sina för och nackdelar. Vi har ju ett rykte om oss att alla är blonda och totalt hämningslösa när det gäller sex. Den femtio-elfte gången en man ger dig kåta blicken så fort du säger att du är svensk känns ju sådär.

Det har också hänt alltför många gånger att intelligenta och väl beresta människor har frågat om jag "är en riktig svensk", för jag är ju inte blond. Yes, det hände hela tiden.

I mina jobb så har jag träffat en hel del som har varit i Sverige på business, och ofta har dom varit i min hemstad Göteborg. Att ha Sverige som gemensam nämnare både hjälper och stjälper. I vissa konversationer så flyter samtalet bättre, och i andra inte, en del snöar helt in på att man är svensk och kommer inte på något annat att prata om. Det beror helt på personen, situationen och andra saker runt omkring. Hur hög social kompetens man har beror på dagsformen, situationen - om man ska jobba ihop så är det intressant att veta lite om deras bakgrund, och hur nyfiken den andra personen är och hur öppna dom är. Det beror på båda parterna.

Har personen man pratat med aldrig varit utanför sin stad och har förutfattade meningar om allt främmande så känns det ganska fort. Man blir definerad som ailien och samtalet går trögt.

En period så svarade jag alltid att jag var från London när någon frågade varifrån jag var. Jag var ju en "Londoner", och det kunde ingen ta ifrån mig. En kvinna som jag umgicks med på en konferens tyckte att det var superlöjligt att jag sa det först, och tycke prompt att jag skulle säga Sverige först och sen att jag bodde i London.

Om jag gjorde en presentation inför en större publik så presenterade jag mig själv som en "Swedish Londoner".  Det kändes väldigt bra, och vi var ofta flera från olika nationaliteter som såg på oss själva på samma sätt. Om en talare inte säger var ifrån dom kommer så sitter hälften av publiken och fundrar på var dom har sitt ursprung. Min taktik var att berätta det så fort som möjligt, och sen gå vidare.

I London så pratar man om sin "ethnical background" och det är ingen stor deal. Alla har en historia och familj. Många Britter är finkänsliga, och att säga klumpiga kommentarer om någons bakgrund är en stor ”no-no”.

Att undvika att fråga var någon kommer från skulle kännas konstigt. Det behöver inte vara fråga nummer ett, men efter tag in i samtalet så kommer det ju upp.

Alla som bor i ett annat land än där dom föddes och växte upp bär ju sitt hemland i sitt hjärta. Alla traditioner och erfarenheter är ju del av vem man är.




Thursday, October 6, 2016

Welcome to Sweden, landet som gillar paradoxer - Jante, prestigelöshet och att vara den man är

Förra veckan pratade jag med flera nya bekanta som bor i Göteborg med omnejd som inte är födda i Sverige. Jag gick också på ett event för expats på Västsvenska handelskammaren.

Frågor som kom upp var:

”Hur definierar man prestigelös?”

“Jag har lärt mig att det är det för mycket att visa att man har en doktorsexamen och att man ska helst dölja det på CVt när man söker jobb i Sverige, stämmer det?”

"Jantelagen? Vad är det?”

Låt mig börja med det inrotade fenomenet Jantelagen. Det är lätt att säga ”skit i Jante” och pusha på för att alla ska sticka ut och vara unika. Men om man befinner sig i andra änden av skalan och verkligen sticker ut på grund av ett handikapp, bakgrund, utseende eller någon neuropsykiatrisk diagnos, då vill man inget annat än att passa in. Det är ett riktigt lyx-problem att en del tycker att dom sticker ut när det dom gör är att klä sig lite annorlunda, lyssnar på musik som inte ligger på svenska topplistan och äter en ny trendig diet.

I hela världen är att man blir trött på egoistiska skrytmånsar som bara gillar sig själva och aldrig ger cred till andra. Det håller kanske ett tag, men sen blir det tjatigt.

Givetvis ska man kunna berätta om sina prestationer på ett positivt sätt under en intervju eller våga vara lite kaxig när man får ett nytt uppdrag på jobbet. Om man har svårt att sälja sig själv på en intervju så får man gå och träna sig på hur man ska göra. Jag brukade vara sjukt dålig när jag var på intervjuer, som tur var så hjälpte en kompis, som har lätt för att vara lite kaxig, mig med att förbättra mina svar. Efter det så har jag haft flyt och flax och varit mycket bättre på att sälja in mig själv.

Ryktet säger att amerikaner automatiskt har mer självförtroende bara för att dom är från USA. Det är sant i vissa fall, men jag har träffat på en hel del amerikaner som har samma självförtroende problem som svenskar. Kanske är det lite mer komplicerat att tro på sig själv än att bara skylla på Jante?

Som Londonsvensk med ett globalt nätverk så har jag stött på människor från olika länder som säger precis likadant, att dom är trötta på att alla måste passa in och alla outtalade regler som finns i deras hemland. Jante finns överallt i olika skepnader.

Jag har en teori om att genomsnittspersonen som bor i London är mer extrovert och har ett öppet sinne och naturlig nyfiken på allt möjligt. Kanske är det därför många trivs i London? När man bor där så måste man träna upp sin förmåga att förstå och komma överens med alla olika nationaliteter. Det är inte alltid lätt, men med en aning mer empati så går det.

Måste oxå säga att London skiljer sig en hel del från resten av Storbritannien, och jag hörde ofta om ’the tall poppy syndrome’ den engelska Jantelagen, från bekanta som bodde utanför London.

En kompis i Stockholm, som minglar mycket med experter och personer som syns och hörs i media, berättade att Jante tillämpas sällan i dom grupperna hon umgås. Många hävdar sig själva i tid och otid, och har tvättat bort alla spår av att du ska passa in.

Det där med att visa upp sin fina examen eller inte beror ju på kontext. Det finns många svenskar som samlat akademiska poäng på hög och uppskattar allt teoretiskt. Sen så finns det en hel del som bara ger hög status till folk som jobbar med händerna. Alltså svaret är ’det beror på’.

För att göra det hela lite jobbigare att förstå, är att det ger hög prestige i att vara prestigelös och låtsats att man inte bryr sig så mycket, samtidigt som man ska veta hur man ska sälja sig själv, vara stolt över det man gjort, utan att reta för många.

Swedish confusion, och konsten att göra allt helt lagom.

Tack och hej leverpastej.


Svaret till alla som är trötta på Jantelagen.