Tuesday, December 27, 2016

När känner man sig hemma egentligen?

Den senaste månaden så har jag fått frågan flera gånger om jag känner mig hemma i Sverige. Vad svarar man då? Hur känner man sig när man känner sig hemma?

’Känna sig hemma’ kan definieras på många olika sätt. Det kan vara ditt hem som gör att du känner dig hemma, en region, en plats, eller ett sammanhang. En del personer har en magisk karma och gör att folk som träffar dom känner sig hemma direkt.

Jag bodde nästan tio år i London innan jag flyttade tillbaka till Sverige, och vad som gjorde att jag kände mig hemma i London var:
  • När jag hittade i mataffären.
  • När jag hittade i tunnelbanesystemet.
  • När jag hade fått nya vänner som jag visste att jag kunde lita på. . 
  • När jag hade en egen lägenhet. Jag bodde en gång med en hysterisk tjej, och där kunna jag aldrig slappna av och vara mig själv.
  • När jag var medräknad i olika sammanhang, föreningar, jobb och min träningsklubb. 
  • När jag kunde det engelska ”systemet” bättre så delade jag gärna med mig av min kunskap till andra som inte var så insatta i hur allt fungerade. Det gav en bra känsla när jag kunde lite mer än 'London newbies' och betydde att jag var lite mer förankrad i hur saker i det engelska sämhället fungerade.
Från min erfarenhet som utlandssvensk så borde jag kunna svara på frågan om jag känner mig hemma nu när jag har bott i norra Halland i några månader, här är några tankar:
  • Jag har fått ett par nya favorit mataffärer. 
  • Jag hittar lite bättre nu, och vet vilka avfarter som leder var på E6:an. 
  • Jag har lärt känna några nya bekanta, och varit i kontakt med vänner som jag känner sen tidigare. 
  • Jag saknar fortfarande en del sammanhang som jag kan känna mig hemma i, och väntar och ser vad jag ska involvera mig i.  
  • Det svenska ”systemet” är ett mysterium, och jag kämpar med att lära mig hur allt funkar.
En annan sak som gör att man känner sig hemma är minnen, både egna minnen och gemensamma minnen med andra. Ju fler positiva minnen du har till platser, sammanhang och personer desto enklare är det att känna sig hemma.
Till viss del kan man själv påverka om man känner sig hemma eller inte, men det har också mycket att göra med omgivningen och hur man välkomnas där. När man känner sig välkommen så infinner sig också känslan av att vara hemma.

Förra veckan pratade jag med en bekant om hur man får högsta betyg på kursen han är ansvarig för. Han svarade, ”Jag ger endast högsta betyg till de studenter som bidrar till helheten och hjälper sina kurskamrater att komma framåt. Det spelar ingen roll hur bra dom presterar på proven, det är genom att samarbeta som vi utvecklas.”

Hans kommentar fick mig att fundera på vårt gemensamma ansvar för att skapa den där hemma känslan. Det är en hel del saker vi alla kan göra för att få fler att känna sig välkomna och hemma här i detta livet på denna jorden?


Thursday, November 3, 2016

E-handel i Sverige - hemsidorna funkar bra, men det där med transporten ligger mil efter...

Nu i morse så var Schenker här och försökte leverera ett paket till mig som jag beställde förra veckan via ett företag i Storbritannien. Tror ni jag fick något? Nepp, inget alls. Är jag förvånad? Nej. 

Dom senaste månaderna när jag varit i Sverige så jag har beställt runt sex-sju grejer via internet. Företagen har bra hemsidor och det går på några klick att beställa det man behöver. Sen kommer det till transporten. 

Ett par träningsbyxor skulle skickas från Karlstad till Kungsbacka. Det tog tio dagar innan jag fick dom. 

Jag beställde en skivstång till mitt hemmagym och den körde dom hem till mig efter att dom skickat sms om att jag skulle hämta ut det på Konsum. 

Sen så beställde jag klänningar från asos.com och betalade extra för att få dom extra snabbt för att jag skulle på en stor fest. Dom kom tio dagar efter festen, och först efter att jag frågar personalen på Konsum två gånger om dom kan kolla efter paketet så visar det sig att paketet ligger där. 

Det där med varor, handel och internet är en superbra kombination om det funkar. När det inte funkar så leder det mest till frustration. 

När jag bodde i London så höll e-handeln på att utvecklas, och Amazon satte standarden högt, plus att alla fraktbolag hade väl inrutade rutiner. 

Om jag beställde en vara som Amazon hade på lager så kunde jag ofta få den inom 12 timmar med mitt Prime medlemskap alla sju dagar i veckan. 

En av baksidorna med all denna e-handel är att man blir sjukt bekväm. Där jag bodde den större delen av min tid i London var vi fem hushåll i huset. Om jag var hemma en dag så kändes det som om jag agerade butler till mina grannar och signerade paket som dom hade beställt. Dom gjorde likadant för mig när jag var på vift. 

En av dom bästa fördelarna med e-handel är ju att alla får tillgång till allt. Man är inte begränsad till dom lokala affärerna. Och människor som av olika anledningar har svårt att komma ut i affärer har allt tillgängligt via en skärm. 

Det som spelar roll när vi handlar online är transporten, informationen om när och var vi kommer få paketet, att man kan se var paketet befinner sig, och att man kan lämna tillbaka det man inte vill ha enkelt. Detta är basics. Som det ser ut nu så funkar det inte här denna delen av Sverige. 

Jag väntar med spänning på att se vad som händer med utvecklingen, och hoppas på att PostNord och alla andra logistik bolag skärper till sig! 

Tack, Sofie, er allas konsumentombudsman 










Thursday, October 13, 2016

Debattsvar: "Vett och etikett för nyfikna svenskar i ett mångkulturellt Sverige" - Man måste ju kunna fråga var någon kommer ifrån


Jag läste artikeln "Vett och etikett för nyfikna svenskar i ett mångkulturellt Sverige" skriven av Lejla Hastor i ETC.se när den dök upp i mitt Facebook-flöde. Den handlar om att nyfikna svenskar inte ska fråga var någon kommer ifrån om man misstänker att personen kommer från ett annat land. Helt fel tycker jag. Här är mina tankar.

Under mina år i London har jag sett på mig själv som en "Londoner", en global medborgare i en multinationell stad.

Jag har aldrig känt mig så svensk som mina första år i London. Efter ett tag så kände jag att jag smälte in i den stora massan av hundratals nationaliteter. Jag blev en global medborgare, och stolt över att vara svensk.

När jag träffar nya människor så är det naturligt att jag kollar upp vem dom är, var dom kommer ifrån och lite annat. Ibland är jag väldigt nyfiken, ibland fokuserad på annat. Vad man pratar om beror på situationen, var man är, och om man har gemensamma bekanta. Vissa är väldigt öppna med allt, delar det mest privata. Andra är som musslor och vill inte säga något alls.

Att fråga var någon är ifrån och berätta att jag är svensk har varit en helt naturlig del i de flesta konversationer jag har haft när jag bott i London eller varit på resande fot.

Att säga att man är svensk har sina för och nackdelar. Vi har ju ett rykte om oss att alla är blonda och totalt hämningslösa när det gäller sex. Den femtio-elfte gången en man ger dig kåta blicken så fort du säger att du är svensk känns ju sådär.

Det har också hänt alltför många gånger att intelligenta och väl beresta människor har frågat om jag "är en riktig svensk", för jag är ju inte blond. Yes, det hände hela tiden.

I mina jobb så har jag träffat en hel del som har varit i Sverige på business, och ofta har dom varit i min hemstad Göteborg. Att ha Sverige som gemensam nämnare både hjälper och stjälper. I vissa konversationer så flyter samtalet bättre, och i andra inte, en del snöar helt in på att man är svensk och kommer inte på något annat att prata om. Det beror helt på personen, situationen och andra saker runt omkring. Hur hög social kompetens man har beror på dagsformen, situationen - om man ska jobba ihop så är det intressant att veta lite om deras bakgrund, och hur nyfiken den andra personen är och hur öppna dom är. Det beror på båda parterna.

Har personen man pratat med aldrig varit utanför sin stad och har förutfattade meningar om allt främmande så känns det ganska fort. Man blir definerad som ailien och samtalet går trögt.

En period så svarade jag alltid att jag var från London när någon frågade varifrån jag var. Jag var ju en "Londoner", och det kunde ingen ta ifrån mig. En kvinna som jag umgicks med på en konferens tyckte att det var superlöjligt att jag sa det först, och tycke prompt att jag skulle säga Sverige först och sen att jag bodde i London.

Om jag gjorde en presentation inför en större publik så presenterade jag mig själv som en "Swedish Londoner".  Det kändes väldigt bra, och vi var ofta flera från olika nationaliteter som såg på oss själva på samma sätt. Om en talare inte säger var ifrån dom kommer så sitter hälften av publiken och fundrar på var dom har sitt ursprung. Min taktik var att berätta det så fort som möjligt, och sen gå vidare.

I London så pratar man om sin "ethnical background" och det är ingen stor deal. Alla har en historia och familj. Många Britter är finkänsliga, och att säga klumpiga kommentarer om någons bakgrund är en stor ”no-no”.

Att undvika att fråga var någon kommer från skulle kännas konstigt. Det behöver inte vara fråga nummer ett, men efter tag in i samtalet så kommer det ju upp.

Alla som bor i ett annat land än där dom föddes och växte upp bär ju sitt hemland i sitt hjärta. Alla traditioner och erfarenheter är ju del av vem man är.




Thursday, October 6, 2016

Welcome to Sweden, landet som gillar paradoxer - Jante, prestigelöshet och att vara den man är

Förra veckan pratade jag med flera nya bekanta som bor i Göteborg med omnejd som inte är födda i Sverige. Jag gick också på ett event för expats på Västsvenska handelskammaren.

Frågor som kom upp var:

”Hur definierar man prestigelös?”

“Jag har lärt mig att det är det för mycket att visa att man har en doktorsexamen och att man ska helst dölja det på CVt när man söker jobb i Sverige, stämmer det?”

"Jantelagen? Vad är det?”

Låt mig börja med det inrotade fenomenet Jantelagen. Det är lätt att säga ”skit i Jante” och pusha på för att alla ska sticka ut och vara unika. Men om man befinner sig i andra änden av skalan och verkligen sticker ut på grund av ett handikapp, bakgrund, utseende eller någon neuropsykiatrisk diagnos, då vill man inget annat än att passa in. Det är ett riktigt lyx-problem att en del tycker att dom sticker ut när det dom gör är att klä sig lite annorlunda, lyssnar på musik som inte ligger på svenska topplistan och äter en ny trendig diet.

I hela världen är att man blir trött på egoistiska skrytmånsar som bara gillar sig själva och aldrig ger cred till andra. Det håller kanske ett tag, men sen blir det tjatigt.

Givetvis ska man kunna berätta om sina prestationer på ett positivt sätt under en intervju eller våga vara lite kaxig när man får ett nytt uppdrag på jobbet. Om man har svårt att sälja sig själv på en intervju så får man gå och träna sig på hur man ska göra. Jag brukade vara sjukt dålig när jag var på intervjuer, som tur var så hjälpte en kompis, som har lätt för att vara lite kaxig, mig med att förbättra mina svar. Efter det så har jag haft flyt och flax och varit mycket bättre på att sälja in mig själv.

Ryktet säger att amerikaner automatiskt har mer självförtroende bara för att dom är från USA. Det är sant i vissa fall, men jag har träffat på en hel del amerikaner som har samma självförtroende problem som svenskar. Kanske är det lite mer komplicerat att tro på sig själv än att bara skylla på Jante?

Som Londonsvensk med ett globalt nätverk så har jag stött på människor från olika länder som säger precis likadant, att dom är trötta på att alla måste passa in och alla outtalade regler som finns i deras hemland. Jante finns överallt i olika skepnader.

Jag har en teori om att genomsnittspersonen som bor i London är mer extrovert och har ett öppet sinne och naturlig nyfiken på allt möjligt. Kanske är det därför många trivs i London? När man bor där så måste man träna upp sin förmåga att förstå och komma överens med alla olika nationaliteter. Det är inte alltid lätt, men med en aning mer empati så går det.

Måste oxå säga att London skiljer sig en hel del från resten av Storbritannien, och jag hörde ofta om ’the tall poppy syndrome’ den engelska Jantelagen, från bekanta som bodde utanför London.

En kompis i Stockholm, som minglar mycket med experter och personer som syns och hörs i media, berättade att Jante tillämpas sällan i dom grupperna hon umgås. Många hävdar sig själva i tid och otid, och har tvättat bort alla spår av att du ska passa in.

Det där med att visa upp sin fina examen eller inte beror ju på kontext. Det finns många svenskar som samlat akademiska poäng på hög och uppskattar allt teoretiskt. Sen så finns det en hel del som bara ger hög status till folk som jobbar med händerna. Alltså svaret är ’det beror på’.

För att göra det hela lite jobbigare att förstå, är att det ger hög prestige i att vara prestigelös och låtsats att man inte bryr sig så mycket, samtidigt som man ska veta hur man ska sälja sig själv, vara stolt över det man gjort, utan att reta för många.

Swedish confusion, och konsten att göra allt helt lagom.

Tack och hej leverpastej.


Svaret till alla som är trötta på Jantelagen.




Wednesday, September 28, 2016

Är det ok att kalla människor resurser?

För ett tag sen så var jag i kontakt med ett konsultbolag angående ett uppdrag, och i feedbacken kallade de sina anställda resurser. Jag vred lite på mig när jag läste om deras så kallade resursbehov, det kändes verkligen inte alls bra. Det är som de engelska orden ’head count’ och 'asset' som jag inte alls gillar.

När man kallar människor resurser så tänker jag på Taylorism. Det var Frederick Taylor som uppfann många av idéerna om hur effektivisering funkar i fabriker, och många har kopierat hans tankar när dom jobbar med människor.

I Sverige där typ varannan människa mår dåligt, är deprimerad eller utbränt så tror jag en av de värsta sakerna man kan göra är att kalla folk resurser, som att dom inte finns, inte spelar någon roll och att dom går att byta ut. Det låter som att en resurs är något som man kan ersätta, och sen fortsätta som vanligt.

Utan människor så finns ingenting i en organisation. Det är samspelet mellan människor som till stor del bidrar till effektiviteten.

När jag jobbade med ett stort projekt i London för några år sen så hade jag ett team med fyra personer som hjälpte till. Alla hade olika nationaliteter, och det var jag som delegerade vad som skulle göras.

Projektet var en av mina bästa ledarskapslektioner någonsin. Hela teamet var nya inför uppgiften, och några var mycket mer kvalificerade på pappret än dom andra. Men det var två personer som gick lite väl långt utanför ramen som kom med de bästa initiativen, inte dom med mest erfarenhet eller fina referenser.

När jag tänker tillbaka så är det väldigt tydligt att det inte skulle ha fungerat särskilt bra om jag gick in med en förutfattad ide och såg på mitt team som resurser. Dom var människor som gjorde så gott dom kunde med den energin som vi kunde uppnå tillsammans. Jag hade ingen aning om att dom som bröt mot ”reglerna” som jag hade satt upp skulle komma med dom bästa förslagen.

Helt klart var att allas arbete var en stor tillgång och att det var ”magin” med gott, klart och tydligt samarbete som gjorde att slutresultatet blev så bra. Sen så undrar jag hur bra ett pappers CV verligen är, hur kan man klämma in ett helt liv där? Antagligen borde de flesta CVn ha en stämpel över sig som säger "klysh-varning". 

Det kanske är jag som LondonSvensk som är extra känslig för vissa ord och hur dom används, men jag skulle verkligen inte uppmuntra någon att kalla sina kollegor eller anställda för resurser. Tror att finns bättre ord i det svenska språket, om inte så får vi uppfinna några.

Ha en härlig dag!

Sofie  

Tuesday, September 27, 2016

Min första svenska hemsida

Woops! Jag har skaffat mig en svensk hemsida. Äntligen.

Iden om en svensk hemsida har hoppat runt inne i mitt huvud i flera månader. Det står väldigt lite om mig och vad jag gör på svenska, och utan någon svensk web närvaro så sitter man i skuggan av allt i Sverige.

Nu finns jag iallafall här. Jag hade tur att domänen www.sofiesandell.se fortfarande var ledig. Jag har ägt den tidigare för några år sen, men när jag bara koncentrerade mig på www.sofiesandell.com så förnyade jag den inte.

Får se var jag ska göra med denna bloggen, för tillfället ligger den på Blogger portalen som ägs av Google. Om jag vill ha mer kontroll över design och layout så kanske jag sätter upp en ny site och exporterar all text.

Ha en go dag allihopa.

Kram Sofie